användarnamn
lösenord

efter skribent

eller datum

välj datum

Publicerad: 28 april 2010 09:36

Källa: bizzozero.net

Hög tid att utvärdera EU-medlemskapet!

I olika institutioner och föreningar som man betalar medlemsavgifter till är det vanligt att man utvärderar och redovisar verksamheten.

Det är inte obekant att Sverige, trots sin litenhet, tillhör de länder som betalar mest i medlemsavgift efter Nederländerna i förhållande till folkmängden. Tyskland är den största nettobetalaren. Detta är något som både EU och Sverige helst vill tala tyst om.

EU handlar uppenbarligen mer om vem som får stå på röda mattan och oroa sig för protokolldetaljer än åtgärder som kan hjälpa sina egna medborgare, arbetslösa och sjuka.

Frankrikes bönder demonstrerar och det talas åter om att EU:s bönder behöver mer stöd efter den ekonomiska krisen som slagit hårt mot jordbruket.

Frankrikes president Sarkozy sa härom veckan att han "hellre försätter hela Europa i kris än accepterar en fortsatt nedmontering av EU:s gemensamma jordbrukspolitik (Le Monde 27/4). Det bäddar för subventioner, handelshinder eller prisstöd, en återgång till en olycklig jordbrukspolitik som leder fel.

Storleken på jordbruksstödet har emellertid inte minskat särskilt mycket. Det tidigare prisstödet har ersatts av ett gårdsstöd utan koppling till produktionen, men subventionerna är fortfarande orimligt stora. Omkring 45 procent av EU:s budget går till jordbruk och landsbygdsutveckling.

EU är en "penningkanon" som sprutar ut miljardbelopp i olika bistånd världen över utan att påverka politiken i dessa regioner. Allt det som exempelvis Israel förstört i regionen har EU byggt upp och betalat, skolor, sjukhus och annat.

Minst 75 miljarder kronor betalar EU ut i stöd till Turkiet under perioden 2004-2012, visar en granskning som SR/Ekot/P1-morgon utfört. Pengarna ska användas för att förbereda Turkiet för ett EU-medlemskap.

En summa som är långt högre än andra kandidatländer får och ändå är det oklart om landet över huvud taget kommer med i EU. Enligt uppgifter har 7 miljaredr aldrig kommit dem tillhanda som avsågs.

Regeringen i Madrid blir den första att ta över EU-ordförandeskapet efter det att Lissabonfördraget trädde i kraft i december. Fördraget är en tjock lunta med institutionella reformer som syftar till att göra EU-arbetet lättare.

EU har numera en heltidsordförande för Europeiska rådet (ländernas stats- och regeringschefer), den tidigare belgiske premiärministern Herman Van Rompuy. Den brittiska kommissionären Catherine Ashton blir unionens höga representant för utrikes- och säkerhetsfrågor eller så kallad "utrikesminister".

Tillsammans med EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso ska dessa personer vara EU:s skyltfönster utåt. Tre personligheter, Sankta Lucia och de två stjärngossarna, som en egen institution med enbart stats- och regeringscheferna som medlemmar, inga utrikesministrar, finansministrar eller EU-ministrar.

Det yttersta ansvaret för EU-politiken har blivit en fråga för enbart de högsta cheferna och övriga är underordnade.

Fördraget är dock inte glasklart avseende ansvarsfördelningen mellan det roterande ordförandeskapet och ordföranden i Europeiska rådet samt unionens höga representant i utrikes- och säkerhetsfrågor. Det talar visserligen om koordination och samarbete men inget om ansvaret.

Den viktigaste utmaningen borde vara att ta tag i den höga arbetslösheten där sysselsättningsgraden70 procent har misslyckats. Lissabonstrategin skulle göra EU till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi innan 2010. Inte heller kommer målet att alla länder ska avsätta minst tre procent av BNP till forskning och utveckling uppnåtts.

Med skenande arbetslöshetssiffror och enorma budgetunderskott finns det inte utrymme för procedurfrågor eller debatter om beslutsformer, som vem som ska stå på röda mattan och först skaka hand med president Barack Obama.

Den senaste statistiken över arbetslösheten visar tydligt på behovet av krafttag för att få till stånd en hållbar ekonomisk tillväxt. Genomsnittssiffran på 10 procent i euroländerna och 9,5 i hela EU är missvisande och det finns  mycket stora skillnader.

5,3 miljarder kronor kostar det varje år att översätta och tolka till Europaparlamentets 23 officiella språk. 1 500 personer, eller en tredjedel av parlamentets 5 000 tjänstemän, arbetar med tolkning, översättning och juridisk textgranskning.

 EU betalade 2008 ut 1 170 miljarder kronror i olika former av regionalt stöd och 2005 fick 60 procent av utbetalningarna kritik medan de 2008 var nere i 31 procent.

I sin årliga granskning av EU:s budget kan revisorerna konstatera att det under 2008 skett förbättringar i hur pengarna används och det beror främst på att det inte längre är lika mycket fel inom jordbruksområdet, som står för nästan hälften av budgeten på totalt 117 miljarder euro.

- Det allvarliga är att det fortsätter att vara höga felnivåer i regionalstöden, säger Lars Heikensten, Sveriges representant i EU:s revisionsrätt. Jag tycker att man kan förstå att det blir fel, för det kan vara stora och komplicerade projekt, men jag tycker inte att det är acceptabelt.

Granskningen visar att minst elva procent av regionalstöden, vilket motsvarar minst 40 miljarder kronor, aldrig borde ha betalats ut. Pengarna används exempelvis för att bygga vägar, broar och dammar eller för miljöprojekt.

I ett fall betalades pengar ut för att bygga vattenledningar från en damm, men dammen fylldes aldrig med vatten, vilket stödmottagarna var väl medvetna om och pengarna användes i stället för ett annat projekt som inte hade godkänts för stöd.

Även om jordbruksstöden i allmänhet nu går till mer rätt saker så kvarstår problemen för pengar till landsbygdsutveckling, som kan vara stöd till ridskolor, hotell, turism och lite vad som helst som kan stärka landsbygden.

När revisorerna pratar om "fel" menar de sällan bedrägeri och stödreglerna är ibland så komplicerade att även den som vill göra rätt för sig gör fel. Dessutom uppmuntrar vissa system till småfusk, exempelvis kan man anta att det sällan uppges för få olivträd eller getter när någon vill ha stöd för dessa.

- Det är inte självklart att felnivån är högre i det här systemet än exempelvis i det svenska socialförsäkringssystemet, påpekar Heikensten.

År 2008 betalade Sverige en total EU-avgift på drygt 31,5 miljarder kronor och hade ett åteflöde på drygt 11 miljarder vilket gav ett nettoflöde från statsbudgeten till EU på cirka 20,5 miljarder kronor. Sverige betalar en så kallad Storbritannienavgift på drygt 430 miljoner kronor. 

Sedan 1985 har Storbritannien beviljats en budgetreduktion som täcks genom finansiering av de övriga medlemsländerna. Nederländerna, Sverige, Tyskland och Österrike betalar endast en fjärdedel av sin normala andel av denna kompensation.

I det nya beslutet har ministerrådet beslutat att Storbitanniens rabatt ska fasas ut avseende utgifter kopplade till utvidgningen av EU. Det innebär att från och med 2011 ska utvidgningsutgifterna undantas vid beräkningen av Storbritanniens rabatt. 

Utgifterna uppgick i fjol till 116,5 miljarder euro (1 180 miljarder kronor till dagens växelkurs). Det var en ökning med 2,3 procent jämfört med 2007. Budgeten motsvarade 0,94 procent av EU-ländernas nationalinkomster (0,93 procent 2007).

GP har räknat fram vad svenskar, holländare och tyskar betalar till EU och hur mycket greker, portugiser och östeuropéer får ut från systemet. Det är penningströmmar som beslutsfattarna i Bryssel inte gärna talar högt om.

Att vårt nettobidrag till EU-kassan ökade så mycket förra året beror både på att vi betalat mer och att vi fått mindre tillbaka. De totala svenska betalningarna till Bryssel ökade med 12 procent till 2,8 miljarder euro (28 miljarder kronor).

Den totala avgiften motsvarar därmed 3 000 kronor per svensk, ung som gammal. Från det ska dras vad Sverige får tillbaka från EU i form av bidrag, en summa som tvärtemot avgiften minskade i fjol. 

Sammantaget blev därmed vår nettoavgift 14,8 miljarder kronor, nästan 5 miljarder mer än året före. Till saken hör att de flesta svenska skattebetalare inte får se mycket av de pengar som kommer tillbaka till landet.

Två tredjedelar (66 procent) går till jordbruksstöd och andra bidrag till landsbygden. Det är en betydligt större andel än för EU som helhet, där 47 procent går till jordbruket och annat landsbygdsstöd. 

Att andelen som går till jordbruket är större i Sverige beror på att vi får väldigt lite av EU:s andra satsningar.

Det stora stödet till vägar och andra projekt syftar främst till att höja standarden i de svagaste medlemsländerna. Man kunde därmed tro att något fattigt östland skulle få mest bidrag från EU-kassan.

Men räknat per invånare ligger Grekland fortsatt i topp, ett land som är klart rikare än de flesta nya medlemmar i öst. Grekerna lyckades i fjol öka sitt nettobidrag från Bryssel med 8,5 miljarder kronor. Landet får mest pengar både i absoluta tal och räknat per invånare.  

I andra änden är Tyskland det land som netto betalar mest till EU-kassan, följt av Italien och Frankrike. Men slår man ut betalningen per invånare hamnar i stället Nederländerna och Sverige i topp.

De två länderna ligger också klart först om man sätter nettoavgiften i förhållande till nationalinkomsten (BNI) och det svenska nettot motsvarar 0,44 procent av BNI

Ett rikt land som kommer allt lindrigare undan är Storbritannien, som i fjol bara betalade en halv promille av sin inkomst i nettoavgift till EU.

Det beror bland annat på en rabatt som dåvarande premiärministern Margaret Thatcher förhandlade sig till 1984 därför att hon ansåg att sydeuropéerna slösade med jordbruksstödet.
 
Att den rabatten fortfarande finns kvar 25 år senare kostade Sverige 460 miljoner kronor i fjol. Från nästa år ska dock den brittiska rabatten börja minska. Det gick landet med på 2005 förutsatt att jordbruksstödet dras ner. 

EU-kommissionen vill helst inte tala om vad länder betalar och får tillbaka. – Det är viktigt att sluta tänka i termer av nettobalans, det skapar ingen bra atmosfär i Europa, sa ansvarige EU-kommissionären Algirdas Semeta, när han i tisdags presenterade 2008 års räkenskaper.

I fjol betalade en svensk tvåbarnsfamilj 6 400 kronor till EU, när alla pengar fram och tillbaka räknats ihop. Det är betydligt mer än året före och nettoavgiften ökade med hela 47 procent.

Det är anmärkningsvärt att svenskarna inte är intresserade av att våra kostnader till EU redovisas och exponeras. Det som är intressant är jämförande siffror, Sverige i relation till övriga länder.

Visserligen är Sverige starkt beroende av Europa eftersom 75 procent av vår export går till länder inom EU.

 

Chefredaktören

Kommentera artikel

 
 

Kommentarer

Svara

dan 2010-05-03 09:54

EU-samarbetet sträcker sig alltmer från att handla om fritt flöde av varor, människor och kapital till att inkludera allt mer ren utgiftspolitik.

I det sammanhanget är det mycket märkligt att partierna under den svenska valrörelsen så sällan tar upp EU-perspektivet.

Från Skattebetalarnas Förening undrar vi främst hur de ser på offentliga utgifter inom ramarna för unionen.

De som eftersträvar ökade skattefinansierade utgifter ser nämligen alltmer EU som en viktig spelplan.
 
Internationella medier rapporterade exempelvis nyligen om hur Bryssel nu förklarat att semesterresor är en Europeisk mänsklig rättighet som ska finansieras med EU-medel.

Skattepengar ska användas för att subventionera nordeuropéer att besöka Sydeuropa och vise versa. Allt för att stärka den kulturella gemenskapen i unionen.

Tidigare i februari bekostade EU-parlamentet semester i Alperna för 80 barn, vars föräldrar arbetar inom EU-byråkratin.

Det finns självklart både kloka och mindre kloka sätt som EU spenderar pengar på.

Eftersom avståndet till medborgarna är längre än för de nationella parlamenten tycks de mindre kloka idéerna ofta få fäste.
 
För politiskt insatta är det välkänt att miljonbelopp och miljardbelopp rutinmässigt ges till bönder som inte kan redovisa att de är berättigade till bidrag, till lyxhotell i Spanien och Portugal eller bidrag till fiskare som fiskar i kontroversiella vatten.

Eller för att ta ett mera vardagsnära exempel. I slutet av förra året så anslog EU ett arbetsmarknadsprojekt på motsvarande 12 miljoner kronor i Uppsala, riktad till enbart 40 personer.
 
Forskning och offentliga utredningar visar i regel att arbetsmarknadsprogram inte når sitt mål, ibland rentav försämrar för deltagarna.

Men även om vi antar att programmet skulle vara 100% effektivt så är kostnaden per deltagare dryga 300 000 kronor.

Skulle vi ha tyckt att det är en rimlig kostnad ifall det hade finansierats med svenska skattemedel? Sannolikt inte. Å andra sidan är det svårt att tacka nej till pengar från EU.
 
Det är också det stora dilemmat att få länder säger nej till pengar från EU eftersom den stora merparten finansieras av andra länder.

Ett EU-projekt som kostar 100 miljarder kronor, men bara skapar ett värde av 10 miljarder kronor, kan vara värt för Sverige att tacka ja till.
Vi går ändå med plus. Men vad händer när alla andra länder också tänker så?

Det finns en tydlig risk att offentliga utgifter, bortom ramarna för EU:s kärnuppgift att skapa förutsättningar för utbyte och samarbete i Europa skjuter i höjden.

Vi borde veta hur de partier som vi väljer in i svenska riksdagen förhåller sig till det.

I slutändan påverkar nämligen de nationella parlamenten unionens politik och på marginalen sker alltmer av besluten i Bryssel snarare än i Stockholm, skriver Nima Sanandaji, Skattebetalarnas förening, på Politikerbloggen.



DSB den 3 maj 2010

  • Artiklar

  • Kommentarer



SENASTE MEDIA

2015-02-17 08:50

2014-12-26 09:30


© Politico.se