användarnamn
lösenord

efter skribent

eller datum

välj datum

Publicerad: 08 augusti 2012 11:08
Hovsjö, Södertälje

Hovsjö, Södertälje

Miljonprogrammen en tickande bomb

Många fastigheter inom de så kallade miljonprogrammen från 1960-1970-talet är just nu till salu.

Anledningen är att många av fastighetsbolagen är belånade utom-lands i banker som nu ställer om lånen i samband med finanskrisen. 

Men det är svårt att finna köpare främst för att fastigheterna är dyra både att äga och renovera, skriver DI.

Jan-Erik Höjvall, vd på Rikshem, kallar miljonprogrammen för "en tickande ekonomisk bomb".

Kostnaderna beräknas uppgå till 1 000 miljarder kronor, en miljon per lägenhet men varifrån pengarna ska komma är det i många fall ingen som vet.

En fastighet klarar sig generellt ganska bra i 40-50 år, innan man behöver genomföra mer genomgripande upprustningar, som att byta ut kök, badrum och vattenledningar.
 
För miljonprogramsfastigheterna som byggdes mellan 1964-1975, är den punkten nu nådd.


En berättigad fråga är varför fastigheter från samma period i andra områden inte är lika hårt utsatta (nedgångna)?

Läs mer.

sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3993&artikel=5226250

Kan rot-avdrag lyfta miljonprogrammen?

www.svd.se/opinion/brannpunkt/rusta-upp-miljonprogrammen-nu_7421214.svd


DSB den 8 augusti 2012

Kommentera artikel

 
 

Kommentarer

Svara

rafael ospino 2012-08-09 15:51

Fastigheter från samma period skiljer på grund av hur underhåll utförts. 
Även fastigheter som är byggda enligt samma bygghandlingar och således skall var identiska skiljer sig åt, redan som nya, beroende på byggledningens kompetens och intresse av att udner hela byggprocessen hålla tummen i ögat på de upphandlade entreprenörerna. 

Men om man vore konspiratoriskt lagd skulle man säkert kunna kunna finna skäl till varför just miljonprogrammet av många utmålas som fallfärdiga ruckel, bebodda av initiativlösa socialbidragstagare.
Och uppenbarligen finns starka intressen som överdriver renoveringsbehovet. 
Beroende på vem man frågar får man vitt skilda uppgifter om erforderliga kostnader. 

Renoveringarna enligt Byggindustriernas rapport uppskattas kosta 350 miljarder. 
Enligt Boverket 40-90 miljarder. 
Enligt Rikshem 1000 miljarder. 
 
Härom året fick ett allmännyttigt bolag på västkusten ett fint pris för delvis genomförda och planerade framtida (!) energieffektiviseringsåtgärder. 
Dessa till den facila kostnaden av 26 000 kronor per kvadratmeter.

Det handlar hur som haver om stora pengar, och då kommer starka särintresssen att bedriva sitt spel. Om man räknar med de 350 miljarderna från BI.rapporten innebär det ändå att vi måste lägga 12 % av landets BNP på renoveringar under tio års tid. 
Detta motsvarar visst ungefär den totala kostnaden för sjukvården! 
 
Men det finns många fler fastigheter än de kommunala som av energieffektivitetsskäl måste åtgärdas. 
Totalt rör det sig om drygt 4 miljoner bostäder...
Att åtgärda samtliga enligt den prisbelönta modellen skulle kosta, i runda slängar, 8000 000 000 000 sköna kronor. Åtta tusen miljarder. Åtta biljoner. Äh, låt oss säga En Triljon, så har vi lite marginal! 
 
Särskilt kommunala fastighetsbolag har en förkärlek för att blåsa hela stadsdelar stomrena för att sedan bygga upp dem på nytt, ofta till kostnader som ligger bortåt det dubbla mot nyproduktion. 
 
Ombyggnation i denna skala kan naturligtvis inte finansieras med mindre än rejäla tillskott av skattemedel. 
 
Allt fler anser det fullständigt absurt hur man ens kan resonera i de banorna, för hur skulle ett sådant projekt kunna gemomföras på nationell nivå? 
 
Det kanske märkligaste är att det faktiskt finns goda exempel på hur man med billiga, enkla och miljövänliga metoder kan halvera energianvändningen i befintliga fastigheter. 
 
Vi har i Stockholm sett hur många gamla allmännyttiga fastigheter efter ombildning till brf kommit ned från runt 200 kWh/m2/år till, som lägst, 83! Detta till kostnader på några hundra per kvadratmeter. 
 
De besparingar som energieffektiviseringsåtgärderna med den kortaste återbetalningstiden leder till kan så smånigom användas för att finansiera de mer kostsamma såsom tilläggsisoIering och fönsterbyten. 
Inom området kommersiella lokaler har man utvecklat och tillämpar denna modell, kallad "totalmodellen". 
 
De privata fastighetsägarna har ett incitament att sänka sin energianvändning, eftersom det i så hög grad påverkar resultatet. 
I fallet bostadsfastigheter är ju ofta utgifterna det enda de kan påverka, allmännyttan har ju hittills varit hyresnormerande och således bestämt intäkterna. De måste dock göra det på ett sätt som inte ökar de totala kostnaderna. 
 
Jag säger inte att det inte föreligger ett stort renoveringsbehov, men vi måste någon gång börja diskutera vad som är praktiskt genomförbart! 



Inlägget ändrat 09 augusti 2012 16:04
  • Artiklar

  • Kommentarer



© Politico.se